Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1866, sida 2

Dock, detta fortfor ej länge, utan snart skulle Bas ronessan erfara att hon i fin harm närt en giftig orm. J början skämtade hennes man med Margareta och Anna skrattade deråt, men snart märkte Baronen att arbetarens dotter blifwit en bilvffön flicka och röfmade från henue wid tillfälle en kyss. Djupt rodnande och skräckt drog fig Margareta ur Baronens armar och förs flydde fin wäg, men obemärkt blef denna lek förfärligt allwar. Hennes oskuld. den retande ihärdighet med hwilken hon motstod honom äfwensom hennes munterhet och qwickhet fängslade Baronen till den grad att hans hjerta snart stod i full låga. Han gjorde henne skänker, hwilka Margareta wisserligen mottog, ehuru på ett sätt, som tydligen förrådde att henues hjerta ej dermed kunde winnas. Då sönk slutligen den stolte ädlingen till torparflickans fötter, swor henne ewig kärlek och kallade fia hennes slaf. J flickans bli ögon lyste triumf och alädje att så mästerligt hafwa spelat fin rol och nu först bängaf hon fig åt honom. Så länge detta brottsliga förhållande kunde döljas, gjorde hon intet förolämpande bruk deraf. Men vå bet ej längre kunde hållas hemligt, aflade hon all för: ställning, ty hon wisste att herren i huset war hennes slaf. Hon wisade sig fräck och ohöflig mot Baroness fan och) dennas dotter och befallande mot tjenstfoltet. Nu först insåg fru Falkenstein med förskräckelse att den tjenarinna hon uppfostrat blifwit hennes i dal. Den olyckliga makan, fom aldrig hyst något miftroende eller swartsjuka, kunde knappt anse sin mans förwillelse för möjlig. Med kärlekens skonsamhet mår gade hon att föreställa fin man det orätta i hang uppförande; men denne mar nog samwetslös att för rebrå fin hustru att wara den, som föranledt och bes fordrat hang förtrolighet med Margareta. Den föros — — — UB OM — Te a r—ää—j— — —