eger hon en betydlig förmögeuhet efter fin aflidna mor ver och derföre wore det enligt mitt tycde bäst, att wi walde en af residensstadens bästa pensioner. Tyder du ej det? — Nej min hjertans Bernhard. Will du lyssna till din Margaretas wäl öfwerlagda förslag, få bör du ej genom ett sädant steg uppmuntra den femtonår riga flickans stolthet och inbilskhet. Och wisande på ett öfwer Baronens hufwud hängande porträtt, fort for hon: Kasta en blick på denna tafla. Den föreftäller ett barn af en dagswerkare bland dina underhaf: wande, en fattig, liten flida! som med ett ämbare står wid brunnen. Du har gjort detta barn till din mata, och vin dotter skall aldrig förlåta dig och mig det, utan i sitt hjerta altid hysa owilja mot den pätwungna styfmodren, som en gång war hennes tjenarinna. — Du lät här upphänga denna tafla som ett bewis på bin uppriktiga tärlek till mig, en kärlek, hwilken, utan att fästa afseeude på ständsfördomar, upphöjde den fattiga bondflckan till din mata och, jom vu säger, ut: gör din högsta lefnadslycka: Afsläå derföre ej en bön, hwarpå mitt lugn och lyckan att helt och hället lefwa för dig beror. Aflägsna Hedwig, men sätt henne ej i någon af dessa uppfostringsanstalter, der man blott bar allt för mycket öfwerseende med sådana unga flice for. — Jag har, för att ide falla dig beswärlig med sådana tråfiga angelägenheter, med tillhjelp af wår tamrerare funnit en annan utwäg. J residensstaden bor en prestenka, fom iurättat en upfostringsanstalt för flickor. Underwisning i qwinliga arbeten erhålla de af enkan och hennes dotter; i öfriga ämnen lemnas dem unrerwisning af serstildt aflönade lärarna äro saf borgerligt stånd och derföre måste äfwen Hedwig linföras der under ett borgerligt namn. Fadrens ber