Hat och kärlel. Från Tyskan. — Himlen ware tack, att wi ändtligen kommit så längt, sade Baron Falkensteins andra hustru dagen efter bröllopet till fin man, i det hon med ett tjus sande leende räckte honom en topp chokolad. Huru lycklig har du ej gjort mia min dyre Bernhard! Fyll nu äfwen måttet af din kärlek och befria mig från anblicken af Hedwig. Det är nu en gång få att jag ej tan tåla flickan, och derföre är det bättre äfwen för barnet, att hon lemnar huset. Baronen låg fömnig på fin foffa, blåfte några rökhwirflar ur en fin regalia och utsträckte handen ef ter koppen. Han tycktes knappt hafwa föruummit Margaretas ord, åtminstone gaf han intet swar. Då slog den sköna unga qwinnan smekande sina hwita yppiga armar fring honom och fade: Jcke sannt du uppfyller din stackers Margaretas bön och befriar henne från Hedwig? Detta angrepp förmådde Baronens liknöjdhet ide mot: stä. Med eua handen tog han regaliacigarren ur munnen och med den andra ömt smekande fin makas förs tjusande händer, swarade han: — Nå, om det ej fan blifwa på annat sätt, mås ste jag wäl foga mig derefter. Du wet dock att jag blott till en wiss grad will befatta mig med hnåliga an: gelägenheter. Derföre wore vet mig kärt, om du, får som Herwigs nuwarande moder, sjelf wille draga för sorg em en för flickan passante plats. Som du met MMMM ——— ——