. — O, Axel, det hörs wäl så att du är konstnär. Du målar taflor i din fantasin, som ingen af oss i werkligbeten kommer att skåda. — Lyd du blott mina råd. Aterwänd till fos sterlandet dröj ej att få ditt öde afgjordt. Skulle hon ännu wägra, då älskar hon dig ej, och då måste du, fom jag, finna dig i ditt öde; men glöm ej att bära tet, fom det wärdigt anstår en man. — Axel, jag står i stor skuld till dig; ty det är du, som återgifwit mig mod, hopp och lefnarslust. Och nu, då jag är wiss om, att ditt hjerta är lugnt, reser jag så mycket gladare för att i hemmet föka min lycka. — Tack, min bror, derföre att du följer mina råd. Om några år återwänder jag till Swerige, stolt i den öfwertygelsen att åt mitt färernesland hafwa räddat en af dess skickligaste wetenskapsmän och beröm daste skalder. — Och stolt skall jag då wara öfwer att i mitt hem få emottaga den ädlaste man i werlden. Wi behöfwa wäl ej säga, ått det war Pehrs och baron Axels samtal, som wi återgifwit. De fordna rivalerna hade under Jtaliens wärmande sol swurit hwarandra en ewig wänskap. Axel hade med ifwer egnat fig åt målarekonsten för att glömma fin första kärlek och han hade få till wida lyckats, att han numera med Ingn kunde tänka sig Gunborg som en annans maka. Axel war dessutom så ädel, och när han i det främmande landet mötte Pehr, wemodig och sorgsen, wäcktes hos honom lust att ingifwa denne mod och återföra honom till lif och werksamhet. Med hwarje dag upptäckte han också nås on wacker sida hos fin landsman. Jntresset öfwer Sit snart til wänskap. Det mar denna wänskap Pehr