Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1866, sida 2

— Ad, min bror, skulle du werkligen hafwa rätt! Men tu fjelf — lappar ide ritt hjerta ännu för henne? . — AH nej, annorlunda förhåller vet fig med mig. Jag är ide, som ru, skald — ett fantafieng känsliga barn. Wisserligen byggde äfwen jag en gång mina flott bland molnen, då kärlekens purpurrodnad ännu lekte wid def rand; men nu är det annorlunda, Faftän hjertat blef plundradt på fina käraste förhoppnins gar, lefwer jag dock, som du fer, och är ganska nöjd med min werld, sedan jag med hela min själ egnade mig åt konsten. Jag står icke ensam, sedan jag tro: lofwat mig med henne. Den wertsamhet, hwartill min böjelse kallar mig, får jag ej öfwergifwa, om än benna bana bereder många mödor och en owiss framgång. — Det förwånar mig, att du, som inspireras af konstens heliga anda, fan tala få lugnt. Du måtte aldrig hafwa älskat fom jag? — Tror du ret! Jo, min wän, men jag war man och måste handla wärdigt med mix sjelf. Då jag stod wid Niagaras brädd, kämpade förtwiflans demoner om min själ ... Men jag bad om styrka och kraft att af skudda mig kärletens of, och Niagaras brusande böls jor sjöngo själamessa öfwer min hopplösa kärlek. Nu önskar jag ej något högre än att se digoch henne förs enade; ty jag wärderar er båda, men det fan wäl hända, att äfwen i en aflägsen framtid, då jag, en grånad gubbe, låter tanten, lit en fornforffare, hålla revy bland hjertats ruiner, med förkärlek dröjer mid vet rum, der hennes namn en gång inhwiskades. Då bu wid hennes sida njuter en mera werklig fröjd, är jag wiss att ni båda ide ffolen glömma att mid er härd skänka ungdomswännen er gärd af tillgifwenhet.