Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1866, sida 2

Hyddans Son. En Hwardagehistoria, af Betty. (Forts. fr. n:o 33) — Broder, lugna dig och hängif dig ej åt en weklig tlagan. Afwen jag älskade denna flida en gång, älskade henne af hela mitt hjerta; men hon hade icke annat än den ljumma wänskapen att gifwa mig. Hon älstade då dig. Med swartsjukans skarpa synglas uppe täckte jag det snart, ehuru hou sökte kasta en slöja öfwer sitt tycke. Du återigen swärmade för min syster... — Jag gjorde få, men jag märker nu, att jag har aldrig werkligt älskat någon qwinna mera än Gunborg; henne egnade jag den första kärleken, som, säga hwad man will, är lifwets skönaste ros. — Det är sannt, och hwem will icke uppbjuda bela fin kraft, för att stydda rosen mot stormen? Hwem will ej bedja om förskoning, äfwen då blad ef: ter blad ryckes bort af winden? — Men också hijertat har sitt förtwiflans mod, oc om än tess skönaste känsla slites bort, likasom blomman från dess stängel, få eger hoppet, åtminstone i ett ungt bröst, få många friska tnoppar, hwilka lofwa oss rik erfättning. Du har ännu hopp. Gun: borg ätskade dig en gång, oh troligen gör hon det ännu; fast hennes hjerta blifwit fåradt af din flyt tighet. Hennes stolthet fan ej medgifwa, att hon hands lar annorlunda. När du nu återkommer, spår jag att pröfwotiden är flat.