den berrliga tafla, som war utbredd under deras fötter. — Golfo di Napoli! hwad du är herrlig, hwad du är tjusande och förtrollande med dina öar och stränder! utropade den ena af de unga männen, i det han riktade fin strålande blick emot famraten och fort for: Ej unrverlist, att grekerna påstodo att här för: swinner ledsnaden, och benämnde trakten jordens på: radig. Om man en gång drömt wid dessa stränder och, återkommen till den falla norden, beswäras af aikt, frossa och snöyra, skall dock blotta minnet af Golfo di Napoli utöfwa en wälgörande werkan. Jag är wiss derom. — Kanske har du rätt; mon om ledsnaden före swinner här, waknar dock minnet ... Ack, Axel, min dyre wän ... Jag swärmade fom Yngling äfwen för dessa trakter, dem jaa i mina dröm mar förespeglade mig som en förwerkligad saga ur Tusen och en Natt . drömde om leende lunder, sjöar med wågor af azur och silfwer. Och nu ser jaa werldens skönaste tafla för mina ögon, skönare än en skald eller konstnär någonsin kunnat tänka fig ven. Men ändå fylles hjertat af wemod, då det borde swälla af beundran och tacksamhet emot Honom, som skapat allt så skönt. Jag reste ut för att glömma ... men minnet och hennes bild följa mig öfwerallt, hwarthän jag tager wägen. (Forts.) — — —— — —