Hyddans Son. En Hwardagshistoria, af Betty. (Forts. fr. n:o 32) Pehr blef kanbända hårdt straffad för fin om bytliahet; men han blef med detfamma kurerad. Då han en hel wecka suckat och gråtit, och ändå ice funnat förjaga Gunborgs bild, kastade han fig in i fälls skapslifwet, uppsökte lustiga bröder och blef ett, tu, tre ansedd fom en treflig och glad garcon, i stället för en bobmal en mifantrop, en enjtöring. Han för: trodde en god wän sin hjertesorg; men denne tröstade honom med den försäkran att milter du en, står dia tusende åter och få började han att kurtisera för hwilken flicka han sist såg; men gjorde dock den erfar renheten, att hjertat bibehöll alltid samma bild, bilden af Gunborg. Pehr sökte allwarsamt förjaga den tjusande gär sten; men den stannade qwar. Som det icke mar för enligt med hang lynne att förblifwa i samma finnes: stämning mera än högst en wecka, började glädjen öfwergifwa honom och han försjönk åter i melankoli. Han blef nu poet. Wisserligen hade han wäl tilförene stämt fin lyra till sånggudinnornas lof, men ide lydat8 få, fom uu. Händelsen fogade det få, att en känd skald fick tag i ett af hans snillefoster, hänrycktes deraf och uppmanade wår hielte att inlemna det till täflingsstycke i swensta akademien. Blygsam och ansprålslös, skulle Pehr ej wågat åtlyda uppmaningen, om han icke blifwit twungen dertill. Emellertid utföll försöket så, att hans snillefoster