Norrländska Korrespondenten – 24 april 1866, sida 2

Hyddans Son. En Hwardagshistoria, af Betty. (Forts. fr. n:o 31) Pehrs sorg war i början häftig, sådan den all tiv är hos menniskor med hang lynne, men redan ef ter en weckas förlopp började han tänka med mera luan på saten, och med lugnet äterkom också förmår gan att reflektera. War hon wäl wärd att sörjas, renna Adde, fom sielf war få ombytlig? Så frågade. ban fig sjelf. Kanske hade han warit endast en leksal? Troligen; ty eljest hade hon ej få snart kunnat före andra fia, och huru han nu tänkte och jemförde, smög fig Gunboras bild få småningom fram ur hjertats lönnrum och aldrig hade Han funnit denna bild älft: ligare än just nu: men nästa ögonblick undanffymdeg dock hennes ljufwa bild af Adsle, hwars blixtrande ögon i sjelfwa minnet nun hade wälde öfwer wår hjeltes wankelmodiga hjerta. ; — Fy, en fåran hjelte! höra wi mången huld läsarinna utropa. Så wankelmorig. Bör han ens wara hjelte i en skizz? — Om förlåtelse, min nådiga; men wi teckna ur werkligheten och hafwa ej för sed att göra wåra personer hwarken bättre eller sämre än hwad de äro. Dessutom war Pehrs hjerta gott och ärelt fom guld, men behöfde, litsom detta, luttrad och renas. Det egde nemligen en smula fjärilsnatur; men han war iu också endast tjugo år och dessputom war han ju — student. Som sagtt, då sergen i haft gått öfwer, började