Norrländska Korrespondenten – 24 april 1866, sida 2

Då de första frågorna woro ömsesidigt utbytta och beswarade, sade prosten: Nej, min gosse, nu skall du följa mig till mitt logis och helsa på mor och Gunborg. — Hwat säger farbror! är Gunborg här? — Sa, du, och mor också, hör du. — Swilken glädje! — Åy ja, nog tror jag allt att de skola tyda att bet blir rätt roligt. De behöfde dessutom rätt wäl att komma ut. Prosten låtsade ej förstå anledningen till Pehrs utrop af glädje. Utkomna på gatan, mötte de hela baron Gyllenhanes familj, fom också war kommen att öfwerwara promotionen. Naturligtwis stannade familjen, för att utbyta helsningar med prosten och Pehr. Baronen bemötte nn Pehr, fom om aldrig nås got obehagligt förefallit dem emellan, utan med den största artighet. Kanske doldes en hämndfull glädje nnder baronens förbindliga leende, då han för prosten och Pehr presenterade en ung man, som höll Adele under armen, som sin dotters fästman. Denne unge herre war en grefwe X. Med en fattning, fom öfiverz raskade baronen, gratulerade Pehr sin fordna flamma. Adele syntes brydd; hon mar blossande röd och blef mycket glad, då hon fit fortfätta promenaden. Wid afffedet gaf hon dock Pehr en af fina mest strä. lande blidar, dwilken likwäl denna gång haltade förbi, utan att träffa något brännbart ämne. Gunborgs sätt emot den fordne wännen hade blifwit något mera förändradt, något mera förbehållsamt och twunget. Pehr försökte wäl att få det på den gamla förtroliga foten; men det lyckades honom icke fullkomligt.