Norrländska Korrespondenten – 24 april 1866, sida 2

Pehr återgå till sitt förnuft och egnade fia nu oaf låtligt åt sina sturier. Onekligen det bästa sättet att söka flå Adele ur hågen. Han wågade omsider försöket att öppna en bref wexling med Gunbora, och med fadrens tillåtelse Hade Gunborg beswarat Pehrs bref. Till en början an: dades dennes bref den innerligafte broderlighet, och en syster kunde aldrig skrifwa mera wänskapliga och förståndigt warnande bref än hwad Gunborg gjorde; men plötsligen förändrades tonen i Pehrs bref och öf wergick till ett ömmare språk. Dessa ömma utgjutelser blefwo dock obeswarade. Pehr wäntade postdag efter postdag, men förgäfwes. Nu blef han bedröfwad, ty han insåg att han måste hafwa sårat den finkänsliga Gunborg. Han skref der: före en biljett, hwari han beswor henne att förlåta ho nom hans djerfhet. På detta bref erhöll han ens daft några falla rader till swar, hwilka tillika under: rättade honom att korrespondensen war slut. Ett år förflöt. Fram på sommaren skulle Pehr jemte några af hang tamrater promoveras till magister. Prosten A., som ännu lika warmt intresserade fig för fin skyddsling, hade med prostinnan och Gun: borg rest upp till lärdomsstaden för att öfwerwara promotionen. Ensam och litet dyster fatt Pehr i sitt windsrum och tänkte på, att han ej hade någon anhörig, fom skulle deltaga i hans glädjehögtid; ingen syster, fom skulle wira lagerkransen om hans tinningar, då iretsamma han hör tunga steg i trappan och kort derpå dörren öppnad af hans gamle wän och beskyddare. Med ett utrop af den sannaste glädje helsade Pehr den gamle wännen.