Norrländska Korrespondenten – 20 april 1866, sida 3

— Jo, det måste alla finna henne; men det hin: drar mig ej att finna dig lika skön, om ej skönare än hon, . — Fy, Pehr! war det dylika förtroenden du wille gifwa mig, vå går jag ifrån dig. . — Förlåt, bästa Gunborg . . . men jag blef få innerligt glad, då jag upptädte en liten swaghet äfwen hos dig, bu fom eljeft ide liknar oss wanliga mens niskor ... — Gunborg! Gunborg! ropade prostinnan, fom fått ögoneu på Pehr och nu i wredesmod wille afliggwara föremål för Gunborgs tycke. Pehr gjorde endast ett kort besök hos prosten och aflägsnade sig sedan, utan att säga Gunborg farwäl. na sin dottar frän honom, som hon med skäl trodde Uppkommen på sitt rum lemnade Gunborg fritt lopp åt sina tårar. Hon grät öfwer sitt eget hjerta, som skulle älska en person, som hennes stolthet sade att han war henne owärdig. Hon grät öfwer Pehrs swaghet. Skulle han wäl, få ombytlig fom han war slutligen, om ban det gjorde, skull wäl Accle funna det? Ur sitt barnafromma hjerta uppsände Gunborg denna afton en brinnande bön till himlen för Pehrs kunna uthärda pröfningen af flere ärs wäntan? Och ö iycka. Hon bad äfwen om lugn och styrka för sitt swaga hjerta, bad om att hon skulle kunna beherrska sig och wisa föräldrarne, som wanligt, ett leende och belåtet utseende. Helt wisst kunna ej så fromma böner bli obörda i himlen. ö Gunborg fick lugn och styrka att bekämpa sitt hjertas strider och ingen dödlig kunde af hennes yttre döma till hwad som försiggick inom henne.