Norrländska Korrespondenten – 20 april 1866, sida 2

stinnans sinnesstämning, då hon hörde att hennes dotter afslagit detta lysande tillbud. Nog af: för före sta gången war hon hård emot fin dotter. Det mar modrens skarpa förebråelser, fom framkallat tårar i Gunborgs wackra ögon, då Pehr få oförmodadt upp: trädde och öfwerraskade henne. — Hwarifrån kommer du? sporde Gunborg. Jag trodde, att du war stadd på resa till Stockholm? — Nei, Gunborg, fom du fer, är jag här. Ödets nornor wille ej att jag dag skulle företaga denna resa. O, Gunborg, du är ju min wän, min fy ster? tillåt att jag får öppna mitt qwalfulla hjerta för dig? En skär purpursky hade lägrat fig på Gunborgs ansigte och småleende, med en tår i ögat, räckte hon Pehr handen med den försäkran, att han med fullt förtroende kunde yppa för henne fina bekymmer. — Ack Gunborg, både alädie och smärta genom bäfwa mitt bröst . . . Jag älskar Ardle — det har du kanske märkt? — men ide förr än i går har jag egt full wisshet om, att min kärlek är beswarad. Purpurmolnet war förswunnet på Gunborgs kind och den war nu hwit som liljans blad. Med twunget lugn sade hon: i — Huru? Du äger denna wisshet, oh ändå är ditt bröst uppfylldt af smärta. Huru skall jag för: stå det? — O, Gunborg, kan du ej förstå hwilken hög, omätlig mur ståndsskilnaden refer emellau mig och Arele? Hennes far öfwerraskade of och han — det förutspår jag — skall aldrig lemna fitt bifall ... — Men om hennes kärlek är stark, fan fadrens motsträfwighet med tiden öfwerwinnas ... Du har ju en lyfande framtid för dig? Blott er kärlek är