Norrländska Korrespondenten – 20 april 1866, sida 2

Axel war blott ett par och tjugo år och hade få ledes ej hunnit in i deu period, då den kloke mans; nens beräkningar öfwerröstar hjertat med fina förs: ståndiga argumenter. Han älskade för första gången, warmt och innerligt, utan att tänka på börd, anor m. m. som reste skiljemurar för hans önstningars förwerkligande. ö Gunborg, som till en början icke förstod arten af Axels tillgifwenhet, bemötte honom med den mänligs bet, fom war hennes hjertliga wäsende eget. Axels böjelse uppmuntrades och tillwexte härigenom ännu hastigare. Och en dag, då han mar ensam med Guns borg, bekände han för henne sin kärlek. Gunborg höll af Axel fom en bror, men att bes falla sitt hjerta att älska honom kunde hon ej. På det mest grannlaga sätt föreställde hon Hos: nom, att han måste betänka att hans föräldrar icke skulle gilla hans wal om han fästade sig wid en flicka utan börd. Hon sade honom också, att hon icke kunde stänka honom annat än fin wänskap. Såwäl Axels hjerta som hans stolthet sirades af Gunborgs afslag. Efter denna dag inskränktes hans besök i prostgården. Prostinnan, som noga gifwit aft på de unga, särdeles Axel, knunde ej undgå att märka hans hastiga förs! ändring och, då afskedets ögonblick woro förbi, då den friherrliga familjen lemnat orten, utan att hon fett fin käraste önstan förwerkligad, då tog hon bladet ifrån munnen och affordrade sin dotter en öppen bekännelse. Den finkänsliga Gunborg Have ämnat, att för fina föräldrar dölja Axels frieri; men då modren med en wiss stränghet affordrade heune sanningen, mäste hon ju äfwen säga den. Det wore ett fruttlöjt försök att söka skildra pros