Norrländska Korrespondenten – 17 april 1866, sida 3

i dotterns ord. Han läste endast sin egen tanke deri, och hans panna klarnade. — Jag bar såletdes icke aifwit dig en dyr och fällsynt uppfostran förgäfwes? Du inser således, att jag ämnat dig till mafa åt en man, hwars namn och rang motswara wårt stånd? — Min far, derpå har jag änur icke tänkt. Men jaa lofwar er att häranefter aldrig ae er anledning till missnöje. Om också hjertat skulle brista derwid, skall jag alrrig glömma att jag är er dotter. — Rätt få mitt barn. Nu talar vu fom det ans står en fröken Gyllenhane. Hjertat skulle brista, fi ger du ... Ab lappri! Wid dina år tror man att hjertat kan brista af färlek ... ha, ha, ha .. det der är bara en barnsaga, min dotter! Och nu wilja wi glömma hwad fom har passerat. Wi skola ej om nämna det en gång för din mor; ty hon är litet pjunfia och sentimental af sig. Du kommer nu till Stod holm; blir säsengens första stjerna och får, min själ annat att tänka på än din sommaridyll. Avele tryckte handen mot hjertat, antog en leende mine och försölte, kanske för första gången, att twinga fig att fe glad ut. Detta lydaded henne äfven, ty hwarken hennes mor eller bror funde ana att en strid försiggick inom henne. Följande dagen reste hela familjen till Hufiwudftaden. Pehr, fom ämnat åtfölja vem till Stockholm, föregaf illamående och dröjre öfwer en dag på Näs. Denna dag anwände han till att göra ännu ett besök i prestaården och sitt barnromshem, det gamla torpet i granskogen. OCK oa