Norrländska Korrespondenten – 17 april 1866, sida 3

Accles stolthet mar förswunnen. Hon war nu endast ven älskande qwinnan. Böjande sig ner, wid rörde hon hans panna med sina läppar och hwiskade: — Res med den öfwertygelsen att jag älskar dig, att ingen ... ö Längre hann hon ej förrän dörren öppnades och — gamle baron inträdde. Liksom förstenad stadnade han på tröskeln. I De ungas förskräckelse fan man lättare föreställa fig, än den fan beskrifwas. Med af wrere darrande röjt ropade baronen, under det han gjorde en talande åtbörd mot dörren: Gå, min herre! Gå! Pehr önskade för ögonblicket ingenting högre. — Och du wanartiga dotter af en ädel familj, du har kunnat glömma tia derhän, att förälska dig i en — bendtölp . . en ofrälse — en djerf slyngel, fom wågat höja sin blick ända upp till en fröken Gyl: lenhane! Dock nej, denna djerfhet är alltför oerhörd! Du måste hafwa uppmuntrat honom. — Min far .. att börja med lekte jag med hang hjerta, men straffet uteblef ej. i — Straffet säger ru? — Ju, min far, är det ej nog straff att jag äl: skar honom? i Baronen bäfwade. Han kände sin dotters lynne. Skulle hennes kärlek wara lika häftig; det more förs: färligt. — Men har du ej betänkt, att denna kärlek är en dårskap? — Min far, jag skulle ej warit er dotter om jag ej tänkt derpå. Baronen fann ej, att det låg en dubbel betydelse