Norrländska Korrespondenten – 17 april 1866, sida 3

Mot honom war hon stundom idel ålstwärdhet. En dag hade hon warit mer än wanligt glad och wäns lig mot Pehr. Hänryckt af hennes godhet, bekände han sin kårlek i den mest glödande wältalighet. Adele blef liksom förtrollad och lyckliaajorde den förtjuste Pehr med wissheten om sin genlärlek. Bekännelsen härom war dock ej wäl hunnen öfwer hennes läppar, förr än hon ångrade den, och föl jande dagen mar hon mera fall och frånstötande i sitt sätt emot Pehr, än någonsin tillförne. Emerlertid hade weckor och månader förflutit med en förwånande hastighet. Mun war redan i flutet af September och måste med abwar bereda sig till uppbrott från landet. Den friherrliga familjen ämnade tillbringa wintern i Stocholm. Pehr måste resa till Upsala. Aftonen före afresan anhöll Pehr om några minuters enskildt samtal med Atcle. i Hon hade bewiljat vet och mötte honom i falon: gen en half timma innan familjen wanligen famlades der. Pehr hade hoppats att få nåara tröstande och uppmuntrande löften att taga med fia under den långa skiljsmässan; men Adcle fom stel och fall mot honom, dock förswan denna köld få småningom fom Pehr talade — talare om huru hjertat, tå det älffade rent och innerligt, ej wet af några ståndsfördomar; talade om en ljus framtid, då han hunnit förwärfwa fig ett ryckte inom den lärda werlden. Pehr war inspirerad och glömmande tid och rum samt att de hwarje mi nut funde öfwerraskas, kastade han fin till Addes fört ter och beswor henne att gifwa honom några uppmuntrade ord, något hopp.