Norrländska Korrespondenten – 17 april 1866, sida 2

Gunborg war wisferligen ej någon werldsdam; men egde dock en medfödd takt att beherrska sig. Hon kunde ej neka för sig sjelf, att hon älskade Pehr; men hon dolde sitt tycke så wäl att ingen kunde upptäcka det. Hennes sätt emot Pehr war wänligt som förr; men så hlertlig och förtrolig fom förut, wisade hon sig ej mera. Hon ogillade hans ombytlighet; ty hon war uf: wertygad om att han älskat henne, innan han såg Adele. Stundom ansåg hon det ganska förlåtligt, att han föredrog Avete; ty hon mar ju få ffön! Gunborg mar alltför blygsam att ens göra någon jemförelse mellan sig fielf och fin rival. Adele hade minst af alt tänkt på, att det för henne ffulle wara någon fara att leta med elden! men hon gjorde, fom mången före henne: hon lekte tills hon sielf brände fig. Hon blef helt förbryllad den stolta skönheten, då hon gjorde den upptäckten, att den fats tige studenten, torparesonen, war något mer för henne än ett föremål för hennes skämt och kapriser. Hon bäfwade, då hennes hjerta fade henne, att hon älskade honom. Det föll aldrig Adele in att en förening dem emels lan kunde blifwa möjlig. Dertill hade hon från barndomen insupit alt för höga begrepp om fin börd. Och likwäl — kändes det få underligt i hjertat wid tuuleu på nödwänrigheten att sörsala. Adele blef drömmande, ombytlig och retlig till lynnet. Man kunde alltför wäl je att något owanligt försiggick inom henne. Den fom isynnerhet fick umgälla hennes ombyts liga lynne war Pehr.