Norrländska Korrespondenten – 17 april 1866, sida 2

ega en beundrare — i informatorn, hwars hjerta, tywärr, bestod af så brännbara ämnen, att det ganska lätt antändes. ö Arcle hade ännu ide älskat och ansåg i fin litt sinniga fåfänga alla mäns hjertan fom leksaker. Hon höll vet således ej under fin wärdighet att leta med den unge studentens hjerta. Pehr war alldeles förbryllad. Han hade ej den minsta reda på sitt hjerta. Han hade ju ätffat Guns borg med hela glöden af den första kärleten och nu — war han förtrollad af den ftoita fröken Akcle. Pehr. wågade knappast kasta en blick in i sitt eget hjerta. Annu bodde Gunborgs ljusa bild deruti, det tände han; ty så fort han ej såg Avele upptogs alla hans tankar af Gunborg. Men det war, som om han warit bunden af en förtrollande makt. Han hade in: gen ro, sålänge han ej war i Advdtes närhet. Efter baronens första besök i prostgården började ett liflint umgänge emellan de båda familjerna, färdeles de unga, fom ofta beföfte hwarandra, och Guns borg inbjöds att tillbringa beta weckorna på Näs. Under denna tid föreställde sig Pehr flera gåns ger att han war i skärselden. Han hade gjort sina betraktelser och ändtligen kommit till den egendom liga öfwertygelsen, att han älskade både Adele och Gunborg. Hand förnuft sade Honom, att det war en dårffap att älffa den rika, anborna fröken; men ju mera van räsonerare med filt hjerta, ju mera upprorislt blef detta. Det gafs äfwen ögonblick, då han glömde Hela werlden för en blid, ett småleende af Gunborg, fastän dessa nu förtiden woro sällsynta, och då sörebrådde han fig hafwa flammat för Arete.