Norrländska Korrespondenten – 13 april 1866, sida 3

— Men i min smak är dej ej. Kära Axel. kan icke du hitta på något att förströ mig med? sporde Avele och rolde en jäspning bakom den liljehwita handen. — Jag föreslår en liten utfart. — Ack, gudomligt! men hwarthän skola wi taga wägen? Jnga grannar, ingen menniska att umgås med. — Till prostgården till ecempel. Du och mams sell Gunborg wore ju förr ganska goda wänner? — Förr ja. Wi woro då barn, men det kunde ändå wara ett afbrott i enformigheten. Ekulle ej mamma wilja göra ett besök i prostgården? — Jo rätt gerna, swarade friherrinnan. Jag har länge tänkt att resa dit. J dag är wädret wackert och om din far will refa, så är det ej något, fom hindrar att mi genast begifwa oss af. Baronenen hemkom nu ifrån en promenad på egorna och då Adele bad att refan ffulle blifwa af, kunde han ej neka. J prostgården emottogos de förnäma gästerna med utmärkt artighet. Prostinnan, som war ytterst swag för nobless, wisste ej huru hon nog skulle wisa sig för rekommande och artig. Prosten, alltid wänlig och fryntlig, fjeskade ej mera för baronen än fina andra fockenboer. Prostinnan märkte det och Helt obemärkt, fit hon gubben att följa fig några ögonblick in skafferiet. — Hwad will du mor? — Kära hjertans far du måste wara artig emot friherrinnan och ej tala med baron endast om dina odlingar. Tala om riksdagen och sådant fom fan ans stå honom. i — War det ej annat du mille mia?