mastol, lekande med en särdeles praktfull blomma, hwars blad hon dock efter hand bortplockar. Fröken Adele är en bländande skönhet af första rangen. Hennes mörka hy, kolswarta lockar och stora glänsande swarta ögon påminna om söderns skönheter Hennes lifliga och eldiga temperament öfmeren8ftämmer fullkomligt med hennes utseende. — Kära Atcle, säger hennnes bror Axel, Hade hr Granberg kunnat ana hwilket öde, som skulle drabba deu wackra sällsynta blomman, då den kom i dina hän: er, nog hade han då icke lemnat dig den. — Såå, är hr Granberg werkligen af samma åsigt fom min bror? frågade Adle och fästade på den unge studenten en af dessa farliga blickar, fom förmå att rubba ett lugnare hjerta, än hwad wår hjelte egde ur fin wanliga takt. — Fröken anser den naturligtwis icke wärd ett bättre öde, genmälde Pehr, hwars egenkärkek sårades af att Adcle satte få föga wärde vå hans gåfwa. — Nåwäl . .. Ni önskade wäl icke att jag skulle pressa deu och gömma den fom ett souvenir? — Jag äger sannerligen icke få djerfwa förhopp: ningar, min fröken, som att ni skulle wilja ega ett minne af, mig. — Åh, hwarför inte; men sanningen att säga har ret alltid förefallit mig bansligt att pressa Dlommor fom minnen. Nog fan man wäl minnas ändå .... Åter sköt en af de der farliga blifarne in i Pehrs ögon. — WBisferligen lefwa wi på landet, fortsatte Adele, och vet är allt för fött och idylliskt att ge hwarandra blommor att torka, men .. — Men? repeterave Axel.