Norrländska Korrespondenten – 10 april 1866, sida 2

önskan, att Pehr ofta skulle besöka prostgården, då han nu bodde så nära. Detta oaktadt fom likwäl Pehr ganska ofta, föns nerligast som han fann det tyst och enformigt på Näs, emedan herrskapet war ute på resor och han hade enz daft inspektoren och fina disciplar att sällskzpa men. När hwarje gång Pehr såg Gunbora, blef han allt mer förälskad och wi måste erkänna, att Gunborgs nywaknade kärlek också war i tillwext. Gunborg war hänförande. Hon kunde liknas wid wåren, hon war lika ljuf och löftesrik fom denna, och hennes kärlek war blyg som sippan. Hennes ansigte kunde jemföras med ett af wårens mest leende landskap, så tjusande, så friskt, så fullt af hopp. Prosten läste i dotterns uttrycksfulla anletsdrag all den sällhet, som återspeglades från hennes hjerta och han gjorde fin hustru uppmärlsom derpå med föl jande anmärkning: — Hör på, mor, tror du ej att flickan och Pehr tycka om hwarandra? — Hwilken flicka? — Wår, naturligtwis, wår Gunborg. — Beware of Gud, få du talar far! Så illa har jag wäl ej uppfostrat min dotter, att hon ffulle komma att förälsla sig i en fattja ftudent, fom til på köpet warit wår wallgosse. Åh nel, Gunborg har bättre smak; det har hon nog wisat, då hon till och med afslog twänne få hedrande anbud, som brufgpatron T. oc) kronofonden D. Nes, om jag ej misstar mig, få ser flickan säkert högre. ö — Hwad menar du, mor? — Gunborg will bli en förnäm dame. (Forts.)