Norrländska Korrespondenten – 10 april 1866, sida 2

till en rik hemgift och hwad wi tycka wara bäst af allt; hade fått en god uppfostran. Ej under då, att Gunborg tidigt fit många gif: termålsanbud; hon afslog dock allesammans. Bland dessa woro flera hederliga och ansedda män, hwilka dock måste hålla till godo med en — korg. Gunborg blef utskriken såsom högmodig och uydfull, och man förespårde henne ett sämre parti, der: före att hon förkastat få många goda anbud. Prosten blef wisserligen ganska bedröfwad då äfwen de bland hwilka han önskat fig en mår, måste draga fig tillbaka med en fora. Men han war en öm far och mille ej öfwertala fin dotter; ty han ansåg det wara bäst, att hon finge följa sitt hjertas wal. ÅÄÅnnu bade ide Gunborgs hjerta klappat för någon annan än barndomswännen, och den tillgifwenhet hon hyste för denne hade hon blott ansett fom wänskap och deltagande. Här hon nu återsåg Pehr fom ftudent öfwertygades hon om den böjelse hon hyste för honom och förskräcktes nästan för sitt eget hjertas flag. I Pehrs blickar kunde war och en läsa den djus pa beundran Gunborg ingaf honom. Gunborg sjelf läste i ang ögon och kände fig få lycklig af hwad hon der såg. Prosten gaf också akt på de unga och smålog blott. Han tycktes wara belåten med hwad han der upptäckte. Prostinnan gjorde också fina iakttagelser, men låtsade ej förstå något. Dock kunde den, som noga gaf akt på henne, läsa i hennes ansigte, att hon war föga bes låten med fin upptäckt. DÅ Pehr pjorde mine af att taga afffed och pro: sten sökte öfwertala honom att stanna ännu en dag, teg grostinnan. Hon inftämde ej heller i fin mans