Norrländska Korrespondenten – 6 april 1866, sida 2

förbryllad. Han hade aldrig kunnat föreställa fig att den täcka knopp han såg för twå år fedan ffulle blifwa en få herrlig ros. Hufwudfumman af Pehrs iakttagelse war, att Gunborg war en af dessa warelser, som genom Guds oändliga gifmildhet blifwit utrustad med de rika gåfwor af skönhet och behag, som högst sällan tilldelas någon dödlig. Gunborg war ej en af dessa strålande briljanta skönheter, som taga sig bäst ut i stor paryr och wid lijussken. Hennes ädla rena ansigtsdrag förskönades genom uttrycken af en skön ssäl. Om solen belyser ett wackert landskap, är det onefligen wackrare än då en molnhöljd himmel hwälfwer sig deröfwer. Så ock med ett wackert ansigte; först när själens sol belyser det, blir det skönt. Hwad som war skönast hos Gunborg, war dock hennes underbart skiftande ögon. War prosten stolt öfwer sin klenod, den wackra och snälla dottren, så war prostinnan det ännu mera och, lift mödrar i allmänhet, drömde hon om ett Iysande parti för fin älskling. Prostinnan war en lifa förståndig fom duglig husmor; men fom mor war hon swag och, wi nödgad föga det, fåfäng. Hon drömde om en förnäm måg, och att gifwa fin dotter en upps fostran lämpad efter hennes framtida bestämmelse. Prosten deremot önskade, att hans ögensten skulle blifwa en lika snäll och huslig qwinna som hennes mor, och war mera nöjd att se henne taga lektioner af denna i köksdepartementet, än hänga näsan öfwer en fransysk gramatik inför 7Mabonne, för att begagna hand egna ord. ij (Förts,)