Norrländska Korrespondenten – 3 april 1866, sida 2

Hyddans Son. En Hwardagshistoria, af Betty. (Forts. fr. n:o 25) Men skulle de wäl göra det då deras föräldrar sågo det? Och lilla Gunborg skulle wäl hon också blifwit förändrad, hon som war så god så wänlig? Ofta, då Pehr funnit lifwet tunat och swårt, hade han drömt fig tillbata de lyckliga dagar, då Gunborg war hang lärarinna, då hon helt ogeneradt lutade sitt gul: lockiga hufwud emot hans eget eller blickade in i hans ögon med sina egna sköna blåa speglar. Pehr kunde ej föreställa sig Gunbora annorlunda än som en liten, liten flicka, sådan som han sist såg henne. Och ändå hade år förgått sedan dess. Han sjelf war nu aderton är och Gunborg femton. Det tänkte han ej på förr än han fent en afton, uttröttad od) hungrig anlände till den gamla, wälkända prostgården. Wisserligen hade han ämnat besöka hemmet först; men nu war han så trött att han omöjligen tunde gå widare. Med sin lilla rensel Hå ryggen och mors hemwäfda rod på fig, inträrre han i den stora förstugan. Mila dörrar stodo öppnas ty det war på semmaren; men ingen syntes till i rummen. Pehr gick dit han hörde menniskoröster — in i köket. Jnkommen rit helsade han på prostinnan, fom, gaf honom en flygtig blick och helt wisst tog honom för en gesäll. . Pehr hade sjunkit ner på en bänk, då i detsamma ett utrop af öfwerraskning aid öfwer hans Lip: par. Hans blick hade upptäckt Gunborg, som, jemte