Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1866, sida 2

12 några år tills han hunnit blifwa gtymnasist. Under dessa år hade han lidit mycken nöd och smålek af fina bättre lottade kamrater, dels för fin ytterst torftiga Yttre menniska; ty ännu hade han ej annan drägt än den hang fattiga mor sjelf tillwerkat; men snygg och hel war han dock altid. Emedlertid wille ej hans kamrater umgås med honom, emedan han war så tarflig, att de ansågo det wara opassande att gå i sällskap med — gråsparfwen, fom han mans ligen kallades i anseende till fina gråa fläder. beröm och de företräden lärarne lemnade honom. Följ den war att han blef — hatad, och detta förbittrade hjerta war få fullt, få warmt, få öppet för det goda, att han skulle blifwit en werklig wän för den, fom skänkt honom fin wänskap; men han hade få ofta blifnågon. Hade han warit klädd i fina fläder, hade han helt wisst blifwit omhuldad af både kamrater och deras anhöriga; men hwem brydde fig mäl om en bonde, fom gick i grå wadmalströja. Kanske war det bift, att den liflige gossen blef utan bekantskaper. Genom rekomendation af en lärare fif Pehr en förmånlig plats fom informator i ett förnämt hus. I I I Här mötte honom nya obehagligheter i oh för hans yimpla kläder, och ändock war han nu klädd i rock. Förut hade han haft tröja; men rockeu hade sockenskräddaren sytt, och tyget till densamma war he me wäfdt. Wisserligen tyckte Pehr sjelf, att hans rock war utmärkt bra; men betjeningen i det förnäma huset skrattade åt både rocken och dess ägare, och det gjor: Mången war det också fom afundades honom det ganska mycket den flitige ynglingens dagar. Hans wit tillbakastött, att han ej mera wågade närma sig —— — —