och flå fiendens hufwudstyrka, ty dertill jordras ju helt andra och större krafter, än fom i hwarji trakt af landet kunna förefinnas; men den fan hög grad underlätta fiendens besegrande, derigenon att den för fienden afstänger hela landet, met undantag af den del deraf, der han står med jam: tad styrka, derigenom att den — i likhet med hwad flottan förmår på sjön, sedan fienden landstigi — oroar hans förbindelser och bemäktigar sig hans transporter, samt slutligen derigenom att den i den egentliga krigsorten med sitt bästa och mest öfwade manstap förstärker armeens infanteri. En organiserad arme måjte nemligen, om Man skall ega nagot hopp om seger, mötas med en organiserad arm. Man kan omöjligen, med fundt omdöme och nagon insigt i förhållandena, af fit eget folk begära att de, utan någorlunda jemnwigt i fördelar, stola funna mäta fig med fienden och besegra honom, Denna enkla sanning synes man odjå, hwad materielen förnämligast wapnen, be träffar, ide wilja bestrida; men hwad organisation och öfning såsom arme widkommer, så äro begreps pen derom ännu tywärr ofta allt för dunkla. Detta synes hufwudsakligen bero deraf, att man ide klart inser och förstär, att i det stora kriget armceer emellan det ide egentligen äro de enstilda krigarne, utan trupperna, fom kämpa med hmwarandra. Wisjerligen beror truppens duglighet på deras mod, kraft och ffidlighet, af hwilka den är sammansatt; men för att den i det ajgörande ör gonblidet — od) ett sådant inträffar i hwarje strid —skall funna anwända hela sin kraft, och derigenom winna seger, måste den ega wana att handla såsom en man med samlad styrka och på besälhafwarens kommando. Detta blifwer swarare ju större en truppmassa är, det will säga af ju flera mindre trupper den är sammansatt, och al dra swårast med en arme, hwilken i fig måfte ega trupper af olika flag, för uppnåendet af ol.fa jpecialändamål inom det stora, allmänna ändamålet: den fiendtliga armeenå besegrande. All erfarens het wisar odså, att de segrande avrmeerna med mycket få och tillfälliga undantag, just i organifas tion och ösning warit öfwerlägsna fina motftans dare, od) under den tid Swerige wann sina werlddberömda segrar berodde detta hufwudsakligen på den swenska armecnå öfwerlägsna krigskonst. Detta förhållande synes odfå wara så enkelt oc) natur ligt, att något twifwel derom knappast torde funs na uppstå, och en följd häraf bliswer det äswen, att den alltid mydet dyrbara krigsmateriel, som lemnas i händerna på en otillrädligt öfwad arme, allt för lätt, genom dennas oförmåga, fan blifwa en segrande fiendes rof. En werklig arme är jås lunda hwad wi skola möta fienden med, och ännu finnes det lyckligtwis en swensk arme, med äros rika minnen oc) traditionel erjarenhet. (9. T.)