hade hnn under weckan samlat ihop kakor och dylikt, hwilket Pehr fick mettaga hem till fina små syskon. Hwad fom rot mest gladde Pehr, war att han fick läsa. Af Gunborg hade han fått låna böder och snart war han lika långt kommen fom hon sjelf. Det hände en gång att prosten, obemärkt af bar: nen war närwarande, då Pehr läste upp fina leror. Gubben blef öfwerraskad af det sätt, hwarpå den lille Pehr utwecklade sina begrepp. — Du är en snäll gsesse och skall, få ofta du will, få komma hit och läsa antingen för mig sjelf eller mina gossars informator, fade prosten och Elap:pade Pehr wänligt på areln. Denne kunde af glädje ej säga ett ord, men tadsamheten strålade dock ur hans ögon. — Tack pappa! Gud wälsigne dig! ropare Gun-i borg och hoppade upp i prostens knä. — Ja få, du min flida bar tagit dia för att bli skolmästare? frågade prosten wänligt smekande den lilla. — Ja pappa, skrattade Gunborg, det war så roligt till att börja med; men nu fan ban mer än jag och derför få ... Men ide dess mindre hedrar det ditt goda hjerta, min lilla Gunborg, och om en dag blir någonting utaf den der pojken, få har du den tillfredsställelsen att du gifwit honom de förfta ber greppen om lärdom. — Men, pappa, han är få fattig, ftadars Pehr. Han fan ej på den långa wägen då det blir mycket snö, ty han har få åliga kläder. — Derför ämnar jag föreslå, att tu och dina syskon samlen flitigt i edra sparbössor, få att I dermed kunnen bispringa den stackars gossen. Något will också jag och mor hjelpa.