Om wäderlelen. Den sorg är nu förfluten För denna gång i ar; Ty famnshög öfwer knuten Den tunga driswan star. Måan länge hördes pipa, Ätt aldrig det fom snö, Och kunde ej begripa Cn winter blott med tö. Nu bökar man och öser J snön af sjeljwa den; Men Colus är böjerv ch sopar strart igar Den lilla mululwadswägen, Som menskan kostat pa, Öch mången är förlägen Att Porten öppen sa. SO mel man fon ej göra Ett enda slädparti, Blott sitta inne, höra Hur stormen far förbi, od wärma tar och och tassar Öch stryka i sitt stägg. Öch se, hur driswan lassar Sig slyhögt mot hwar wägg. Jag knappast wågar föra Pun näsa utom hus Sd) det för dagen göra, Som fordras utan krus. Gj ens jag fan få slunga En snöbou högt i skyn, Fast täla snöyr ljunga M.ig näswist midt i syn.