— Jag måste wäl nu taga afsked af eder och låta eder en tid gå ut i werlden på egen hand. Jag har twå gånger warit ute i kungens stad, jag också, och jaa kan derföre gifwa eder några goda råd på wägen. Om I funnen, få skaffen ever arbete tillsammans: en half Hjelp af en fulltrogen hustru, är bättre än twå grannars handräckning. Som ihåg, Gunnar, att din hustru har också lif: kullan att sträfwa för; hwad en duktig fart tager af fin hustrus börda, det tynger honom mindre än intet. Kom ihåg, Börta, drygare än styfwern, som kullan spar, är dalern, som karlen till huset drar. Så har jag fått höra af far och farfar, barn. Här hemma hafwen I fått lära: hårdaste bädd blir mjuk för en trött, och hungern gör beskaste brödet fött. När I kommen tillbaka med arbetsförtjensten, då will jag att J skolen befinna: hwad flit och arbete draga till bo, bet wexer hemma i ro. Du, fom har godt för lä8ningen, Börta, lägg dessa aubben Michiols ord på minnet! det fan wara godt för eder begge. Och mu, barn, Gud ware med eder! Fater och fon räckte hwarandra händerna. Nog skälfde djupa känslor i Gunnars bröst då han tryckte den wörtade och älskade fadrens hand, men vet hörde till seden att bära dem säsom en man, och han qwif: be be tårar, fom wille bilda fig i hand ögon. Börta hare uppmärksamt och andäktigt lyssnat på te wisa förmaningarne och hon böjde fia, liksom hon giorde fordom fåfom flida, för att kyssa hang hand. Derwid framräckte hon också sitr barn, och gubben lade handen på dess hufwud. Det war en minut af helig tystnad. Utanför porten hördes ett buller. Sedan Gunnar lyssnat ett ögonblick, fade han: Wi få sällstap far. —— O—m 1.iiintii