Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1866, sida 2

en orimlig och obillig föreställning, en oförnuftig fart sjuka, som piågade den unga qwinnan. cå snart snön gick af och det sålunda kunde blifs wa utsigt till arbete ner åt landet, hade Gunnar och Börta beslutat att wandra ut. Matts såg det med ett wisst missnöje, emedan nog dens lott blef den hår: daste, fom denna gång skulle blifwa wid hemmet och uthärda dess försakelser. Såsom äldsta brodren tyckte Matts sig mera klok och erfaren än Gunnar, och hade wäl derföre lust till den företrädesrätten att få se sig om ute i werlten. Men gubben Michiols maktspråk hade afgjort saken. Matts begaf sig derföre, då dagen för afresan inträffade helt tidigt till utmarken, för att bengynna wårens arbeten hemma och derjemte slippa taga afsted af fin broder. J hang hjerta hade missnöjets onda anda redan börjat rufwa öfwer dystra tankar. Solen sken med sin egna wårlika glans på Mic chiols lilla gård Gubben satte sia ett ögonblick pi Halwors stol för att njuta af solskenet utanför förstuguwäggen. Då snörde Gunnar sin ränsel och win kade åt fin hustru. Börta war också färdig och toa sitt lilla barn på armarna. Båda makarna frame trädde derefter till den gamle fadren för att taga af sked. Marit kom i detsamma också fråu sina sysslor i ladugärden och, anante att det war afskedets stund som war inne, begaf sig med en känsla af hemlig bevröfe welse till stället. Gubben Michiol kände fia högtidligt upprörd. Cåsom seden war hos de gamle, wille han åt de kära fom nu första aången skulle pröfwa sin lycka nå egen hand gifwa några faderliga förmaningsord och mwälsignelse på wägen. — Min fon och min dotter! — talade gubben.