Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1866, sida 2

— Wi ärom för många, — an märkte Matts. — Den litsla hemmansbiten fan ide föra oss alla. — En sidoblick, nästan oförmärkt, flög till Marit. På Halwor wågade han icke ens kasta ett halft öga. ä Marit reste sig. — Jag will gå, — sade hon. — Jag har ingen rätt att wara här. Gubben Michiol höjde rösten och upprepade, skarpt seende, på den bleka flickan, öfwer hwilkens finder nu ett hastigt skimmer af lätt purpur swäfwade förbi: — Den fom når ut före wåren, hans arbete blir tigga. Marit såg den gamle med glänsande blick i an: sigtet och återtog med stadig röst: — Jag will gå storfar! — An har ingen ur mitt hus gått ut på tiggar stigen, — fare Michiol befallande. — Det sker id heller härefter, få länge jag har mitt hufwud uppe Herren har pröfwat of i år, men jag met att hu hielper of åt året. Du skall fara till köpmannen i mor: gon, Matts! Wi wilja se till hwad wi kuuna gifwa bonom i pant. Då nöden liager så hårdt på, må wi icke blygas för wär fattigdom. Kreaturen sälja wi icke! Gunnar upplyftade hufwudet och såg på fadren. — Wi ha twå månader ännu innan wandringarna be gynna! anmärkte han. — Det blir twå tunga månader, far! Men törhända hjelper oss wår Herre! — Far! — inföll Matts, i det han reste sig upp. — Jag är älvre än Gunnar! Låt mig och Katred gå. Hon tager nog wara på det wi förtjena. Börta spratt upp ur sin gråt Hon räckte bede jande sina händer emot den gamle och såg honom genom sina tårar, men yttrade icke ett ord. (Forts.)