Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1866, sida 2

het förrättat sysslorna i hennes ställe. Det war Katred, som hade sett försummelsen och som beslöt att anmäla den för gubben. Så snart bordsbönerna blifwit lästa och alla satt fin på fina platser, fare Katred rent ut, att det aldrig kunde bära fig med Börtas gråtande. Gubben såg, wid denna underrättelse, förft på Katred sjelf med sträng uppsyn, derefter wände han långsamt ögonen på Börta, som, utan att swara ett ord, endast brast ut i förnyade tårar. Gunnar rornade starkt och sade stammande, att alla Börtas sysslor både inne och i ladugården woro fullgjorda. Han kastade wid denna anmärkning en tacksam blick på Marit. — Gråt hjelper ide för annat än fynden, — fare Michiol. — Gråt ide öfwer kroppens nöd, barn! om också kroppen försmäktar, behöfwer själen ide gå förderfwad. Sörjer du för liffullan, eller lider du mer än mi andra, Börta! Börta swarade endast med en allt häftigare gråt, wände sig om till dinglan och ryckte till sig det lilla barnet, samt tryckte det i sina armar. Michiols öga dröjde en stund, allwarliat pröfs wande på den honom få kära sonhustrum. Derefter wände han blicken mörknande på Katred. — Du har starkare sinne, Katred! — sade han. — Men kom ihåg skriftens ord; den swaga tager upp! Jag wet nog hwad Börta will. Kunnom wi tåla till wåren, Gunnar? — Gunnar fåg upp — Som I will, far! — jade han, — men ju längre mi dröjom, desto mindre ha wi qwar både af föran och fiyrtan. ; — Den fom går ut på arbete före wåren, hans arbete blir tiaga, — yttrade gubben i vet han wände blickarna på Matts. i