tred, derborta! Sätt dig också här, Michiol, så får du sjelf höra och dömma hur det går. — Tack, wördig prosten! swarade gubben, — jag står wäl och hör. Låten nu läsa! Bibeln framtogs. Prosten fann till fin förmå ning, att läsningen i sjelfwa werket gick rätt wäl. Gunnar gjorde godt reda för sina kristendomsstycken, och då ingen inwändning lunde göras emot förfwarligheten af hans funffap, frågade den förwånade prosten: hwem har lärt dig, Gunnar? Då glänste gamle Michiols ansigte, ögonen tindrade och han upprättade den af ålder eljest böjda gestalten, i det han slog Börta på areln och fade: — det har hon gjort! . Prosten betrattade ett ögonblick med faderlig wäl wilja den unga flickan, framtog derefter kyrkoböckerna och utfärdade i wederbörlig ordning lysningarne för de begge paren. (Han inberättade derefter händelsen till domkapitlet i Westerås, ur hwars arkiver en wän har meddelat det för dalfolket märkliga draget åt före fattaren till denna berättelse.) Misswcxtaret. Wintern förflöt och sommaren dertill. Marit hade tillbragt den sednare wid fäbodarne med en allt strängare Katred och Kerstin. Börta hade warit hems ma hos gubben och manfolken. Då kullorna hemfommo från sina sommararbeten, hade Börta en liten kulla att wisa dem. Gunnar hade åt sin lisskulla, det lilla barnet, förfärdigat en af dessa till dalkarlsstugan hörande ins rättningar, fom äro allteles egna för ort och ftälle och derföre ide äro synliga i den bildat e werlden. — Ae G1?n. O C—kT