knäppte tillsammans händerna liksom hon sjelf skulle läst; — nu kan Gunnar! Den gamles blick på henne war genomträngande och wänlig. Utan att tweka eller dröja, fade han ens dast: — Tag ned min helgdagströja i morgon bittida, Börta! Wi gå till prosten, barn! Hand öga flög til Gunnar med en känsla af far derligt mälbehag, och en annan blif på Matts och Katred war också ful af strålande belåtenhet samt fade dem att också de skulle ånyo medfölja. Marits uppsyn glänste och det tycktes som hon lika innerligt fom sjelfwa de älskande glädde fig öf: wer den lyckliga framgången af deras arbete. Hmwils ken oändlig rikedom af det ädla och käleksfulla, fom fan bo i en ren och okonstlad ungmös bröst, det tänkte wäl ingen på, om ide möjligtwis en tanle eller aning swäfwade öfwer den mångerfarne Michiols själ, då han denna afton med dulbel glädje och wärma läste för de sina och derefter böd dem gå till hwila. Ånyo trädde således gamle Michiol med sina fyra unga i prostens embetsrum. Jcke utan förwäning såg denne honom återkomma, och det war i sjelfwa werfet ett uttryck af djupt missnöje, fom flög öfwer den allwarsamme lärarens drag, då han såg på den gamle dalkarlen och den tanken flög igenom honom, att kanske den hederlige Michiol låtit öfwertala fig att hos honom fälla en förbön för den försumlige sonen. Men Michiol såg glad och frimodig ut. Jcke en gnista af misstroende röjde sig i hans drag och blick, då han helsat prosten och derefter fade: — Nu fans neen wördig prost. — Det är knappt möjligt min kära fader Mi chiol! sade prosten: — men wi måste wäl förhöra honom ånyo. Sitt ned få länge, Matts, och du, Kas