De twenne älskandes arbete war heligt för hela huset. Jngen wille eller wågade störa dem med ett enda ord. Men hwarje blick stråkade icke blott wälwilja och deltagande, utan en wördnad till dem under deras wigtiga förehafwande. De kände också båda detta de öfrigas deltagande såsom en uppmuntran, ett lif: wande bifall. Gunnar war liksom fruktande för den gamle och wågade icke se honom i ansigtet. Han bar en djup känsla af blygsel på sitt hjerta. Gubben kastade också fällan någon blick på ynglingen och tilltalade honom ide med något enda ord. Endast mid Halwor och Matts språkade han någon gång, och äfven till qwinnorna kunde han emellanåt yttra några wänliga ord. Men måltiderna woro i i allmänhet mycket tystare än wanligt. Så förflöt en wecka. Det war torsdags afton. Då familjen samlades till sin måltid, kom Börta med gladare uppsyn, än hon haft de föregående dagarne, ehuru äfwen då, uns der hela läsningstiden, ett uttryck af en tyst sällhet swåfwade öfwer hennes drag. Men den förut dröm mande, tantfulla blicken hwilade nu tryggare och säkrare på den, fom mötte densamma. Marit, fom närmast och med den omtäånkffammas ste wänskap hade fysfelfatt fig med de älskande och sörjt för deras behof, bar på sina älskliga drag de skiftande uttrycken af ömsom segerglädje, ömsom en underbar oro. När måltiden war slutad och man läst från bordet, framträdde Börta och lade såsom förut bibeln på bordet. Men hon stannade derwid med ett eget Ut tryck af blyg frimodighet framför den gamle, såg upp till hans wördnadsbjudande ansigte och fade i det hon