Den gamle i Östannor. Drag ur folklifwet i Dalarne. Läsningen. (Forts. från n:o 20.) J tessa stunder, dem kanske det öfwerbildade och egentära werldssinnet skulle finna löjliga, meddelade! roc twenne ädla ehuru enlla själar den gudomliga sanningens ljud åt hwarandra, ty äfven hon, fom uns derwisade, faun just i underwisningen sjelf allt mera ljus och klarhet för sitt eget medwetande. De älffans des läsning föreföll vem derföre båda såsom en underbar förnöjelse; de kunde ide sjelfwa fatta, än mindre med ord uttrycka hwadde båda kände mid dessa hems liga samtal, fom mången gång, utan att de wisste hwarföre, lockade vem till tårar, men få ljufwa tårar, att ve liksom smälte hwarandras hjertan. Emellertid gick icke allt så lätt att lära sig, emedan Börta naturligtwis saknade ven högre öfmerblic,fomlever och sammanbinder underwisningen till ett helt. Men denna brist ersattes af en enlel och fajt tro, en ins nerlig håg hos båra. Lita outtömlig, fom hennes tålamot, war också hand trogna ihärdighet. Så länge dagen lånade dem sitt ljus, läste de; men då ffymningen inbröt, förklarade Börta det lästa. Efter af: tonmåltiden, vå de öfriga gingo till hwila, bar Mavit upp ett husgeråd, fom eljest är sällsynt i dalfarlens hus, en liten lampa, hwars matta ffen upplyste ben helina bokens blad, så att läsningen kunde åter: tagas. Så fortgick underwisningen äfwen om natten ty så snart en ögonblicklig slummer kom öfwer den ena, wäcktes den af den andra.