Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1866, sida 3

Med synbar ödmjukhet och tillika tårar i ögonen gick hon tyst fram och lade händerna på den heliga boken. Hon talade icke ett ord, men de tårade ögonen höjde sig bedjande till den gamles. Afwen han teg, men en nästan omärklig rörelse på ögonlocken tycktes henne uttrycka bifall. Hon tog boken och bar den upp på loftet. Wid middagsmåltiden wisade sig de älskande icke. Marit bar till dem deras föda. Endast aftonmåltiden infunno de fig och medförde den heliga boken, ur hwilken den gamle, enligt fin mana, läfte ett kapitel. Cfter läsningen bortförde de boken ånyo. Alt arbetet förrättades af de öfriga. Gunnar och Börta läste. Det war en kärlek fom underwiste, det war färs lek fom fattade. Twenne unga, oförderfwade, älskande hjertan ega en kraft, en förmåga, fom hos andra för refaller såsom underwerk. Underwisningen skedde med hjertat lika mycket som med förståndet. Den lifliga Börta, med ett of naturen klart begrepp, wäl utrus stadt af den wördige läraren under hennes läsning till den första nattwardsgången, wisste få wäl att för sta i hans minne och uttyda för sin fästman hwad hon meddelade honom, så att icke blott de egentliga religienslärorna fom han wäl egentligen ide få förgätit, men sjelfwa läsningen liksom ljusnade för honom. (Forts.)