Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1866, sida 3

och när de wandrande kommo till hemmet, winkade han endast åt Matts att han skuhe öppna porten. Jnkommen på gården, der blinde Halwor, som wanligt, satt på sin stol, och Marit och Kerstin stodo wäntande i ladugårdsdörren, stannade Michiol. Han såg fig med en allwarsam och tankfull blick omfring på de sina. Der gaf han tillsägelse om de arbeten och anstalter, som skulle företagas. Men han nämnde ide hwem fom borde utföra hwarje arbete, utan lem nade det åt husfolket sjelfwe att bestämma. Derefter begaf han fig in i stugan. Blinde Halwor hade tigande lyssnat på hwad Michiol fade. Så snart den gamle lemnat stället, ros pade han på Marit. — Hwad har händt? frågade han. — Michiols röst war mig så sällsam! Marit, som också darrade af en obestämd ångest, wisste det icke. Hon lofwade att så snart hon fått weta det, komma till Halwor, och dermed skyndade hon till: baka in i ladugården, der såsom wanligt husets famtliga öfriga medlemmar samlades till rådplägning. Till följd af denna öfmerläggning och sedan Hals wor blifwit underrättad om det som tilldragit fig, för retogs de anbefallda arbetena. Det blef derwid en allmän, mera ansträngd flit wid sysslorna, ehuru de skedde tyst. Allt hwad den gamle befallte utfördes med en täflande ifwer, och alla tycktes liksom af en hemlig instinkt drifna att wisa ännu större wördnad och uppmärksamhet mot gubben, som lidit den sorgen af sin yngste son. Men Börta begaf sig upp på loftet och Gunnar följde henne. Marit trädde fakta in i stugan, der gubben Mi chiol fatt wid bordet. Han hade framtagit bibeln, men den låg igenflagen framför honom.