Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1866, sida 2

Börta såg helt bestört ut och blef ömsom blek, ömsom röd som en drypande blod, såsom ordspräket lyder. Hon sökte att närma sig och wille underhjelpa fin fästmans minne med hwiskningar. Men den ftackars Gunnar blef deraf än mera förwirrad, få att man tydligen insåg att en sådan läsning ide kunde wara antaglig. Den gamles panna mulnade. — Kannen int läsa? — sade han, sedan han en stund, full af bekymmer, lyssnat på den stackars ynglingens fåfänga försök att stafwa ihop någon mening. — Kannen int läsa? Det är wäl swenska? Låt mig fe! Långsamt framtog gubben ett par glasögon, tryckte dem på näsan och grep efter boken, medan en ftyns nerlig blick mötte den ångestfulla Börta, fom smugit sig fram, och förmådde henne att stå orörlig. ö Prosten såg rätt missbelåten ut och) betraktade, äns nu tigande den gamle der han stod och stirrade i bibeln. Redan hwälfde prosten inom sig de skäl, hwarmed han wille wisa tillbaka den gamles böner och motstå de ungas tårar, då Michiol, fom med säker och stavig röst uppläste det ifrågawarande bibelspråket, lade boken nedpå bordet. Det war ett drag af smärta, som ilade öfwer det åldriga anletet, men han fade med lugu och fast stämma; — kannen int läsa, få färn int gift fig heller! Då prosten fann, att gamle Michiols rättskänsla war alltför hög, för att ens sätta i fråga någon mil: dring af hwad som war rätt och tillbörligt, blef han rörd, och begynte med hjertliga ord förmana ynglingen och förebrå honom att han så glömt och försummat fin tristendomskunskap. — Min kära Gunnar! — fade han, — du finner sjelf att du måste wänta med vitt