Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1866, sida 3

Matts gick, alad och frimodig, med fin lulla, den raska Katred. Men på Gunnars ansigte fpelade emellanät uttrycket af en oro, hwilken den eljest lifliga och skarpsynta Börta, nu sysselsatt med få många kfänglor inom sitt eget unga bröst, denna gång ide märkte. Michiol, såsom en af de mest ansedda af socknens män, war wäl hemmastadd i deu rymliga och siätligt byggda prestgården. Han begaf sig, åtsöljd af de sina genast till prostens embetsrum. Denne gick fryntligt emot den gamle Michiol och efterfrågade först huru det stod till i haus hem, innan han sporde till det egentliga ärendet, hwilket war lätt att gissa för den, fom mar wan wid sädana ärenden, fom det nu framkommande. — Ja få, min kära fader Olers Michiol, — far de prosten, få att du tänker gifta dina båda gossar. Men Gunnar är ju ide mer än ett par tre och tjugu är. Det är ide många år fevan han git och läste. — Wisst funnen wara ung, — swarade Michiol, — men få will jag inte begära att han skall je på, kär bror hans står brudgum, utan också få den han mill ha. När jag i alla fall skall lemna stugan åt pojkarna, så må de få den begge twå. Den blid, fom fadersögat kastade på Gunnar war få glänsande, att en äskådare, fom roat fia att an märka den swenska allmogens egenheter, såtert ide kunnat underlåta att finna huru den yngste sonen hade twert emot den naturliga ordningen, en stor och aj giord förstfödslorätt inom fadershjertat, fastän rätts wisan, den oböjliga i dalkarltsbröstet, ide tilät denna förtärlek att röja fig annorlunda, än i någon obemas tad blid. (I Vayvstl Y