Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1866, sida 3

Men den enda blicken hade fom en blixt genom flugit Gunnars innersta. Han tog åter, ehuru längsamt och något ftapplande, till ordet: — Ja, Börta, om du går, få går jag med få sannt jag lefwer. Nog wet jag att Matts är äldre och han skall ha Katrey, det ha de sagt, och far wet också nog om det, fajt han ingenting säger, men få will jag odjå ha den, fom är mig kärast. Gunnars röst blef allt swagare och han darrade sakta. Börta, nästan halfqwäfd, förmådde knappast ans das, och likwäl hade hon icke förmäga att gifwa sina tankar luft i ett enda ord. (Här afbröts de ungas samtal af Gunnars far, Michiol, fom upptog Börta i sitt hud. Der hade äfwen äldste sonen, Matts, fattat tyde för den raska, men litet egoistiska Katred. En wacker dag tillsade Michiol kullorna att skynda med fina wäfwar i Ffåf: wan, ty han mille fielf flytta dit och lemna stora stugan — naturiigtwis åt de begge älffande paren, och, till yttermera wisso fade han. Bittida om fre bag gå mi til proften. Wi följa nu familjen dit.) Läsningen. Det war fredagsmorgonen. Sedan den gamle tidigt wäckt samtliga husfolket och hållit gemensam morgonbön, tillsade han de bäda fästeparen att göra sig färdiga att följa honom till prosten. Det hörde till den fornäldriga seden i Dalarne, alltsedan åtmin: stone Carl XI:s tid, att ingen fick ingå åktenskap utan att ega förswarlig kristendomskunskap, derföre mäste äfwen Michiols blifwande sonhustrur medfölja för att tläfa för preften då lysningen uttogs. Endast blinde Halwor blef hemma med Marit och Kerstin.