flå skogsängen, medan Matts befann fig på en nyods ling, fom bl fwit börjad ide långt från hemmet. Börta erbjöd fig wälwilligt att hjelpa Gunnar, få att hon skulle räfsa det glesa höet, fom snart blef torrt i solhettan. Hennes wälwilliga anbud antogs utan omswep af honom. Börta lade ifrån fig hwad hon haft att bära och fattade räfsan, och få blef benz nes wandring snart förbytt i ett ganska ifrigt arbete. Redan på förmiddagen war dock arbetet slutadt. Då satte fig de båda unga wid stranren af bäcken för att språka litet. De gjorde fin måltid tillsammans, få att Gunnar delade sitt medförda bröd med Börta och hon gaf Gunnar en af sina lissostar. Deras fam: tal under måltideu war lifligt och aladt, såsom det war naturligt för dessa okonstlade, ostyldiga menniskor. — Nu gå wi hem — fade Gunnar, fevan den tarfe liga frukosten war slutad. —Storfar skall blifwa myc: tet glad att arbetet gått få fort, oh tack sta du Ha, Börta, som ajorde mig en få förträfflig bjelp! Men Börta rornade och nedslog ögonen. — Ja, swarade hon, — gå du förut, Gunnar, och om du får fatt i storfar, få fan du wäl höra dia litet för, hur ruwida jag kan få wara hos Honom eller om jag skall gå till Stockholm. — Kom du med genast, Börta, — inföll Han, — det wet jag förwisst att storfar tar emot dig, och aldrig skall du till Stockholm på arbete, det will jag på intet för allt i werlden. — Men jag måjte få, Gunnar, om ingen annan råd blir. — Jag säger nej, Börta. Om storfar låter dig gå, så går jag med. Flickan säg hastigt upp med en enda blick, derefter nedslog hon ögonen och rodnade ännu Högre.