Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1866, sida 2

Hon hoppade till af förskräckelse och hade få nära före lorat jemnwigten. Men med snabb rådighet kastade hon allt hwad hon hade att bära på den motfatta stranden och ftörtare fig få hastigt efter, att hon fom framstupa på land, på den gröna ängsmarken. Inse nan hon hunnit refa fig upp, hördes ett högt ftals lande skratt. Att slaget i wattnet härrörde af en stor gädda hada hon genast förstätt, men wid det owäntade skrattet förlorade hon mordet. En ilning af förskräckelse isade hennes blod. Det war säkert det hemska trollfolket, som så gäckade hennes lilla missöde. Hon fick bråttom att resa fig och åter samla ihop fina saker. Strumporna tog hon i handen och ffyndade från jtället. Men i detsamma hörde hon tydligt sitt namn, Ehuru hon hört att man ide skulle låta förmå fia af tronfoltet att stå stilla, stannade hon ett ögonblick och säg fig om. Likwäl kastade hon bakom sig ett par qwistar i kors, ty hon wisste att öfwer ett kors, om bet också blott bestod af ett par halmstrån, wägade fig trollfolket aldrig. Men i detsamma wisade sig en ung raltarl, fom förut stått gömd bakom några björtbustar. Han helsate muntert på henne, och vet godmodiga skrattet åt hennes lilla förskräckelse kunde lika mycet wara ett uttryc af nöjet att återse benne. — Är det du, Gunnar? — utbrast flickan, fom genast återwunnit fin frimodighet och sitt muntra finne. — Jr du här på flogen? Hwarför skrattar du åt mig? — Hmwarifrån kommer du få owäntadt, Börta — war hang fråga tillbaka, och nu måjte hen göra reva för allt hwad som förefallit i Wika, liksom han mäste beswara hennes snabba frågor om hemmet. Det befanns att Gunnar gått Hit ensam för att