Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1866, sida 2

ämnade de af wännen Marit skänkta lissostarna, och wid tanken derpå uppstämde hon en annan wisa, som hon sjöng med mycken glädtighet och konstlöst behag, om också ide med det underbara och hänförande ut: tryck, fom Marit förstod att lägga i fina sånger. Hwarje gång Börtas wandring förde henne till en ärgsbit eller slog, fom tittade fram mellan milda furug rupper och sällsamt bilvade klippspetsar, kastade hon en skyag blick omkring fia. Med hennes egna minnen af höstarbeten eller besök der i sällskap med den öfriga ungdomen, blandade sig i hennes frinafpelandeins billning berättelser om underbara fyner, fom hade före: kommit. En gång hade, fåfom hon erinrade fia, en äldre qwinna fett ett hwitt djur, fom säg ut att wara betlädt med ett lakan, afbeta blomstren på ängen. En annan gång hare till och med Börtas farbror, vå han gick förbi, med ens fett ett hwitklädt fruntimmer med utflaget hår wid fin sira; och det hade wandrat tigande bred: wid honom, till dess han med ens fick höra en Hang lik den af flygande swanor, då fruntimret med detsamma förswann i skogen. Wid dessa temligen widskepliga erinringar tyssnade emellanåt Börtas såna för några minuter, men snart blef hon åter glad, och hens nes lynue ljusnade alltmera i ten mån hon närmade sig platfer, på hwilka Hennes barndomsminnen dan: fade för hennes inbillning såsom elfwor i gröngräset. Åcke långt ifrån den sumpiga stranden af Djur sjön skulle hon gå öfwer en ritflytande bäck. Hon wisste ganska wäl, hwar hon skulle beqwämast wada öfwer densamma, ty den genomskar just en af storfar Michiols flogar. Utan twekan aftog Börta sina strumpskaft och steg ut i wattnet. Men i detsamma hördes i wattenytan icke längt ifrån henne ett hårdt slag, så att wattendroppar skänkte ända fram till benne.