Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1866, sida 3

anwändas wid barkbrödets beredning, eftersågos, men sedan Katred på en stubbe utanför fäbodstugans dörr framsatt den torftiga måltiden, litet tjernmjölk och barkbröd, hade samtliga kullorna mycket att anmärka och meddela hwarandra än om ett, än om ett annat. Börta hade i Wenjan fått lära, att det war synd att äta bröd af oblandad säd, och Marit war ide Heller wan wid annat än barkbröd. Kullornas perlhwita tänder och klara hy bewisade möjligheten af att en få mager kost fan frambringa ide blott härdade och kraftfulla dalkarlsgestalter, utan också få wackra, fmi diga och friska qwinnor, som de tre ungkullorna woro. De öfwerlade nu gemensamt hwad som skulle wara lämpligast för Börta, och det beslöts, att hon skulle ti digt följande morgon begifwa sig till Ostannor för att tala med fader Michiol. Att hon i dag gått fem mil genom oländiga skogstrakter, och att hon ännu hade att gå twenne innan hon kunde hinna fram till byn, det tänkte ingen pä; det war egentligen ide nå: act wärre arbete, än de tyckte, att hwem fom helst borde funna stä ut dermed. Sevan kullorna i from ödmjukhet tadat Gud för maten, inbar Katred den tömda mjöltskålen och de bes gåfwo fig alla fyra in i stugan. Börta kastade ögor nen på osthyllan, och Katred tände på en furusticka för at lysa öfwer ven och låta Börta öfwerräkna antalet, en för Katred sjelf utomordentligt stor njutning. Men förnämligast tittade Katred sjelf på fina lif oftar. Det är brukligt att kullorna, medan de om fom maren äro ute för fia sjelfwa, aöra några små ostar, lissostar, hwilka de om höften skänka åt de unga karlar, de wilja bewisa någon artighet. Börta uttryckte sin förundran öfwer Katreds prydliga ostar, och denna tycktes wäl upptaga hennes beröm.