Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1866, sida 2

2L2 —— ÅÅ sist, fast det nu är både för tidigt oh för sent på året, — Du tvet nog hur gerna jag will ut i werlden, om sna storfar medgaf det, — war Marits långsamma war. Börta sade intet, utan satte sig ned på marken, medan några tårar trängde fig fram ur hennes ögon. De båda flickorna woro läskamrater och hade blifwit uppfostrade tillsammans hos gubben Michiol till def Börta för ett par år sedan nödgades begifwa fig till Wenjan för att ver wårda mormodren, Michiols nu aflidna stjufmoder, hwilken efter den första mannens död blifwit omaift i Wenjan och der för andra gån gen enka. Börta hade ett gort hufwud och ett Ypperligt minne. Hon war en raff och wälwuxen llicka, raskare och mindre smärt än den ewanliat fint byggda Marit, äfwensom mindre poetiff än denna, om wi wåga anwända en sådan benämniug på den bunfla drift, fom drömte i Marits inre; men Börta, fom äfwen eljest af mången ansågs nästan wackrare än Marit, egde ocså ett wäsen, fom mar särreles behagligt och just genom sin rena glädtighet intagande. Hon hade nu fått sakna hemmet hos Michiol och älskade det desto mera. Det war endast Marit, som tärdes af denna hemliga längtan att komma ut i werlden och se allt det underbara, som nu skimrade i dunkla aningars hägring för hennes lifliga inbillnina. Marit måste tillfrersställa Börtas önskan att få weta alla de fmå förändringar, fom timat i huset un der hennes frånwaro. Hon måste särskildt nämna alla husets medlemmar, storfar Michiol och hans blinde broder, de båda sönerna Mats och Gunnar och flutligen äfwen gamla Hinders Keritin och ven unga starka Katred, fom egentligen på eget bewäg och mer endaft