Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1866, sida 2

hennes tillhörigheter, hade hon tagit af skuldrorna, och lade den på marken då hennes ögon mötte Marit. — Hwarifrän kommer du, Börta? — utbrast denna. — Jag kommer ifrån Wenjans Wika, — war swaret. — Jag styr tillbaka hit till storfar Michiel igen. Mormor är nu blifwen död. Om storfar icke will låta mig blifwa skrifwen på houom, skall jag söka mig arbete i Stockholm eller hwar jag kan I Marit betänkte sig några ögonblick, derefter fade hon: — Nog tar storfar gerna emot via. Han syntes alltid så godt om dig. Men hwad säger du, är mor död? Wet storfar om det, och när skall begrafI ningen blifwa? — Du ffall weta, Marit, — swarade Börta, — att begrafningen skedde redan i söndags. Slägten hade få brädtom med begrafningen, att storfar Mir chiol icke fick bud förrän det blef för sent för honom att komma dit. Mormor dog onsdags. Eljest skulle wäl också morbror Blinde Halwor, fom mar hennes fon, warit med på hennes begrafning. Men de sade, att det war ingenting att ärfwa, och så kunde icke begrafningen blifwa stor. Och så snart den war gjord, togo de alla sakerna och jag fick tillsägelse att gå hem till Letsand igen. — Såå! — yttrade Marit, — Det war icke heller att wänta att mormor skulle lemna någet efter sig. Men så är det godt, att du nu är återkommen, Börta, ty nu fan jag wäl få taga til Stockholm på arbete, när du blir hos storfar. Börta såg förwånad på henne. — Står vet få till hos storfar, att någon måste taga bort, om jag fom mer dit igen? då må jag få gerna taga ut först fom