Den gamle i Östannor. Drag ur folllifwet i Dalarne. Kullor i fjellskogen. (Forts. från n:o 17.) Hastigt beswarades den af ett rop nedifrån bergåfoten. Det war en menniskoröst, det war en ung qwinnas. Det war ett rop af hög glädje, ett mwälljurande, half fång, halft utrop. En hel aldrig hörd tonföljd, fom just spelade halfflar i Marits merwetande, förstummades inom henne. Hon lyssnade på ropet till def det upprepar deg. Då beswarade hon det med en af de wanliga jåtar, med hwilfa wallhjonen gifwa hwarandra fina kända tecken. Den drömmarnas werld, hwari hennes själ just gjorde fin utflygt, förskingrades ögonblickligen och hon befann fig i den manliga werkligheten. Me dan den lilla hjorden samlades för att föras till sitt nattläger, gaf Marit, genom förnyade signaler, den ropande tillkänna hwarest hon befann sig och afbidade hennes ankomst. Det war en temlig stund innan den wäntade hunnit uppför berget och trädde fram för Marit. Det war en kulla jemnårig med henne, qwickögd och glad, flärd i en drägt fom bestod i den lätta weckade fjor: teln, knäppt om det smärta lifwet öfwer lintyget, och på hufwutet en hilka, fom tycktes ganska wäl hafwa skydvat det täcka ansiatet mot solstrålarna. Hon war barfotad, men bar ett par röda strumphelkar, fom räckte ned till fottnölarna, för att under wandringen genom ljungen och skogsriset skydt a sina finbildade ben. En af näfwer förfärdigad rensel, som innehöll