fattigvården i riket af den 15 Juli 1853 säger. 1 8 af nämnde, nu gällande, förordning lyder sålunda: Hvarje socken å landet och hvarje stad skall lemna nödtorftig vård om sådane dess nödställda medlemmar, som i anseende till bristande arbetsförmåga, vanförhet eller sjukdom äro urståndsatte att sig sjelfva försörja. Arbetsför och frisk person vare skyldig att utan fattigvårdens betungande, draga forsorg om sig och de sina. Så lyder denna lag, med åberopande hvaraf fullt arbetsföra och friska personer pocka på understöd af allmänna medel. Allt pockande är dessutom enligt 8 af samma förordning förbjudet, emedan såsom det heter i författningen: Fattigunderstöd är en nödhjelp af kristligt deltagande. Huru förlika sig med dessa lagens ord? Strängt tagna skulle de ej medgifva understöd åt många. Vi hafva anfört ofvanstående utdrag, för att erinra de i otid hjelpsökande, huru litet eller alldeles inte de ofta nog hafva att fordra af det allmänna, och att fattigvården icke eger någon laglig förpligtelse att understödja hvar och en, som befinner sig i knappa omständigheter; och vi til lägga, att den icke skulle kunna det, utan samhället skulle ruineras. Den som intresserar sig för de sattige, och det vore lyekligt, om rätt mänga sådana funnos, må derföre heldre af egna medel lemna dem hjelp i tillfälliga behof, gå dem tillhanda med goda råd och med välvillig uppmuntran, än hänvisa dem till sattigvärden. Och detta bland många andra skäl derföre, att hvar och en, så länge som möjligt, bör lära att undfly den frestelse till håglöshet och lättja som fattigunderstödet medför, och heldre med all kraft bemöda sig att i sitt anletes svett förtjena sitt dagliga bröd och bevara det oberoende, som bör vara så dyrt för hvar och en. Först när ingen annan utväg finnes, bör fattigvården anlitas, och först då kan den fattige med godt samvete emottaga dess understöd i sin nöd. Många af de skattdragande befinna sig sjeltva i knappa omständigheter och halva så många svårigheter att bekämpa, för att vinna sitt dagliga bröd, alt ingen onödigtvis bör öka deras börda, som är tung nog förut, Skall lättingen och drinkaren understödjas af allmänna medel, så sker det på den flitige och ordentlige arbetarens bekostnad och fattigvårdskostnaden, nöden och eländet vexa då snart samhället öfver hufvudet. (H. N.)